Kvinnlig idrott i tystnad

on

Kvinnlig idrott blev helt plötsligt populärt i samband med EM i fotboll. Fulla läktare, sponsorer och nya kontrakt skrevs under. Men hur ser det ut i vardagen? Det här är mina reflektioner. Kvinnliga hockeytjejer i A-laget får veta att man höjer gränsen för att få vara med, tidigare 18 år som även gäller för män höjs för kvinnor till 25 år. Varför? De som är mellan 18 och 25 kan inte gå tillbaka till juniorlag och det får med den nya gränsen endast träna och inte tävla. Varför? Det här handlar om tjejer som redan har de sämsta av de sämsta möjligheterna – träning som sträcker sig till 22.45 på kvällarna. Hur tänkte man att kvinnliga idrottare ska få en likvärdig chans till att utvecklas?

Foto Maurice DT

Vad jag minns så är Riksidrottens motto ”träning för alla” och lika villkor är väl en självklarhet eller?

När det gäller viktklassbaserade idrotter där tävling baseras på ranking får kvinnor finna sig i att hålla ner sin vikt för att kunna stanna kvar i den viktklass där man rankats. Att gå upp en viktklass för att få menstruation, gå in i puberteten och minska skaderisken verkar inte gälla. De unga kvinnor som har ekonomiskt stöd från Sveriges Olympiska Kommitté, riskerar att bli av med stödet om man byter viktklass och därmed mister sina rankingpoäng.

Det här är sjukt orättvist och stämmer inte alls med visionen att erbjuda träning för hela livet. Unga tjejer blir sjuka eller så får de spela ishockey på någon parkeringsplats utan utrustning och nöja sig med det. På riktigt? 2022?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.